Naturens Transparens

Det finns konstnärer vars verk man omedelbart tycker om. Det finns sådana vars verk man lika omedelbar inte tycker om. Och det finns sådana som man inte blir klok på.

De senare är egentligen de intressantaste.Elisabeth Ryhre är en genuin naturmystiker. De väsen hon skildrar i naturen är väsen som hon verkligen sett.

De är släkt med John Bauers troll, men i själva verket verkligare. För Elisabeth

Ryhre är de lika självklara som träden och fåglarna, dagen och natten. Hennes

värld är genuin och egentligen inte alls mystisk. Därför målar hon den med en

så utmanande naiv självklarhet. Därför är hennes landskap lika bottenlöst troskyldiga

och entydiga som den naivaste hötorgskonst. Här ifrågasätts ingenting, här är allting

möjligt. Människan har långt fler sinnen än hon tror - det gäller bara att återupptäcka

dem. Det Elisabeth Ryhre visar är bara vad naturfolken i alla tider vetat. Liksom Bauer

”magnetiserar” hon landskapet på nytt, befolkar det med de väsen som först kristendomen

och sedan upplysningen skrämt på flykten. Nu kommer de igen som oroande gengångare.

När naturen dör väcks andarna till liv. När seklet närmar sig sitt slut ser de synska på

nytt – och det omöjliga blir åter möjligt.

Kristendomens monoteism och upplysningstidens rationalism är totalitära ideologier

av relativt sent datum. Hos oss efterblivna nordbor, som ännu tusen år e,Kr.var primitiva

naturfolk, har de ännu inte lyckats utrota ”animismen” eller känslan av att naturen är

besjälad. ” Har naturen en ande?” frågade sig nationalromantikern Richard Bergh. ”Ja,

så framt den människa som betraktar henne har någon”. Och ungefär ett sekel senare

svarar Elisabeth Ryhre ” Ja, men inte en ande utan flera!”

Elisabeth Ryhre står närmare John Bauer och Karl-Axel Pehrson än Salvador Dali.

Hon fabulerar inte, hon ser. Och hennes syner är transparenta.......

Folke Edwards

Göteborgs Konstmuseum